För er som inte vet vad det innebär att ha ett barn med hundfobi, för er säger detta inlägget ingenting.
Men gårdagens händelse då Wiggo nyfiket, lite reserverat närmade sig Elvis, för att till slut gå ut med honom i koppel, för att komma underfund, knäcka koden en gång till att det faktiskt inte alls är förenat med död, bett eller annat hemskt.
Den händelsen var och är SÅÅ stor för mig att det är lipa varning på den.
Som VI har kämpat och kamperat med detta...
Så mycket ångest, tårar, rädsla som äntligen hittat sin plats.
Allt slit på BUP har varit värt mödan.
Det är en ständigt pågående process där vi pratar och resonerar om det Wiggo känner och upplever när han möter hundar.
Han är inte världens största fan av hundar, men lugn, trygg och vet att de inte är livsfarliga...
Mitt HJÄRTA slår fort och starkt för min modiga pojke, shit alltså.
